En av de dagar jag sett fram emot mest i hela mitt liv, är studenten. Jag har längtat efter den här dagen så länge jag kan minnas. Jag har aldrig riktigt gillat skolan och har bara velat komma ut, göra vad jag vill med mitt liv. Inte låta någon annan bestämma vad jag ska göra. Och allt är planerat. Jag har köpt den klänning jag drömt om och skorna är fixade. Snart är biljetten till festen på kvällen köpt också, likaså balbiljetten. Flaket är fixat och champangefrukosten planerad. Har till och med börjat planera vad jag ska dricka. Studentresan med fina klasskompisar är snart och min balklänning är helt underbar och skorna jag ska ha till likaså. Allting verkar bli perfekt. Och jag längtar så jävla mycket. Ska bli så jävla roligt.

Men det är inget av de där som egentligen ger mig ångest, det är det som kommer EFTER. Det som jag sett fram emot så länge ger mig nu istället ångest. Det första jag vill göra är försvinna från Karlstad, det har det alltid varit och är fortfarande prio nummer 1 för mig. Hitta min plats på jorden, se mig runt och uppleva nya saker. Utan för Karlstads gränser, utan för Sveriges gränser. Och jag kommer att försvinna från Karlstad efter sommaren, hur är redan planerat.

Det som ger mig mest panik är att inte ha alla där. Att alla mina bästa vänner inte vill göra det jag vill. Att de har drömmar som inte matchar med mina. Att vi inte kommer ses lika ofta och att vi kanske tappar kontakten. Helt. Det är det värsta jag kan tänka mig men jag vet att de kommer hända. Då kommer inte bli som nu och det skrämmer mig så in i helvete. Att jag vet inte hur livet kommer bli.

På ett sätt är det befriande. Inte att förlora mina vänner. Men under hela mitt liv vill jag gå på magkänslan och fråga mig själv "Vad är det jag vill göra?" Och så ska jag göra det. Vad det än är. För jag kan det, om jag bara vill. Det är befriande. Jag har inte kommit på vad jag vill med mitt liv, vad jag ska jobba med och hur de ska se ut. Det enda jag vet är att om jag vill flytta till Kina, Australien, Ghana eller vad som helst ett ska jag kunna göra det. Jag vill ha ett jobb som jag kan ta med mig vart som helst. Ett flygande skrivbord. Men jag är bara rädd att bli lämnad ensam på vägen. Jag är rädd att jag inte kommer leva mitt drömliv. Och det som gör att jag blir rädd och skrämd är att jag inte vet hur mitt drömliv ser ut och att jag om 10 år kommer vara ensam.

Att vara spontan älskar jag. Men jag hatar att inte kunna planera. Det är en svår kombination. Jag vill kunna planera framåt men kunna ändra mig om jag känner för det. Vill ha något att se fram emot, att kunna drömma mig bort. Men om det inte känns rätt i magen vill jag inte göra det. Jag vill att de ska kännas rätt, att jag verkligen vill göra det och inget annat.

Egentligen förstår jag inte varför jag är orolig. För jag vet hur hösten kommer se ut, ungefär. När jag föreställer mig hur livet kommer vara blir jag varm i hela kroppen, förväntansfull och nyfiken. Och jag kommer inte vara ensam. Tre av mina finaste vänner kommer vara med. Det känns helt rätt och när jag är där ska jag se om jag kommer på vad jag ska göra där näst. Om inte gör det ska jag bara gå på magkänslan, se vad livet bjuder på och njuta så mycket jag bara kan. Att inte ha hela livet planerat känns ändå bra. För jag är 19 år, hela livet är framför mig och jag tror framtiden är en vacker plats.

Jag måste sluta oroa mig så mycket. Allt kommer bra bra.